Immaterialrätt – tråkigt men viktigt
Nu blir det bara rörigt om jag ska hålla på och uppdatera mitt föregående inlägg om det som nystas upp kring Sniph, så jag skriver ett separat inlägg istället.
Sniph har varit omtalat av både bloggarkollegor och kompisar, och deras tjänst går ut på att dekantera parfymer från kända parfymhus, tappa upp i småflaskor och sälja vidare till konsument genom en prenumerationstjänst. När Kicki Norman, chefredaktör på Daisy Beauty, uppmärksammade mig på att Sniph inte är auktoriserad återförsäljare av varumärkena de saluför drog jag öronen åt mig och tänkte att detta kan bli jobbigt. Efter lite efterforskningar kan vi konstatera att ja, detta är jobbigt. Sniph gör sig sannolikt skyldigt till varumärkesintrång genom att använda andras varumärken i sin verksamhet och marknadsföring. EU-domstolen har i ett avgörande från 2005 (som heter C-228/03 Gillette vs. LA-Laboratories) fastslagit att det strider mot god affärssed att använda annans varumärke om:
märket används på ett sådant sätt att det kan ge intryck av att det föreligger ett affärssmässigt samband mellan tredje man (dvs. Sniph) och varumärkesinnehavaren (dvs. varumärkena som Sniph säljer),
eller
om användningen drar otillbörlig fördel av varumärkets renommé.
Glasklart, eller hur? Sniphs agerande brister på båda punkterna. Det finns en hel drös andra brister, men eftersom att jag är ledig orkar jag faktiskt inte gräva hur mycket som helst i min litteratur. Tycker att ovanstående räcker långt.
Dessutom är det ingen vet hur deras dekanteringsprocess går till, så konsumenten har ingen aning om produkten har tappats i en steril miljö eller om den ens håller samma kvalitet som originalet. Parfymer sjunker i kvalitet väldigt fort om de utsätts för syre. Utöver det framstår Sniphs ovilja att svara på frågor direkt provocerande, det kommer inga svar i Facebooktråden, utan bara medietränat marknadsföringsfluff.
”Vi erbjuder en service kring dofter, likt en vinbar. Vi gör inga anspråk på någons varumärke, utan vill snarare erbjuda en chans att upptäcka dessa”, säger Sniph. Faktum är dock att de ABSOLUT gör anspråk på andras varumärken, ekononomiska anspråk dessutom, i och med att de säljer vidare någon annans produkt som de bara ompaketerat och höjt priset på. Som exempel: milliliterpriset på Dolce EdP från Dolce & Gabbana ligger på ca 15-18 kr/ml ut till konsument, exakt samma doft har ett milliliterpris på 22 kr om den köps genom Sniph. Detta gör ytterst liten skillnad för Sniphs kunder, för de köper inte parfymerna för milliliterpriset. Det spelar däremot roll för parfymhusen, dvs. varumärkesinnehavarna, och Sniphs mer seriösa branschkollegor.
När jag pratade med Kicki om detta tidigare idag berättade hon om en annan aktör i branschen, som sköter sin verksamhet enligt konstens alla regler. Detta bolag kollar upp alla regler på förhand, de söker alla nödvändiga tillstånd och ingår alla avtal som påbjuds av lag och branschpraxis. Bolagets ledning blir inte rika på denna verksamhet eftersom att regelverket gör att allt går långsamt – avtal och compliance tar tid, och det är bara så det är. Ska de seriösa aktörerna drabbas av att nån ivrig entreprenörsbäver tror att det är en barnlek att driva företag? De verkar tro att det bara är att kicka igång en startup, ta lite snygga bilder, skriva lite skön copy och smeka bloggare.
Har ni beställt något från Sniph så kan det vara läge att avsluta prenumerationen och begära pengarna tillbaka, i väntan på att/om de gör om och gör rätt.
XOXO, A
Följ WHINAR.se på Bloglovin’ eller RSS
och ge mig lite kärlek på Facebook!